Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
1999-09-25
English version
 

Från tekopp till bindtråd...
Text & foto av Anders Isberg

Det äkta natursilket har en femtusenårig historia och har varit av största betydelse för flugbindningkonstens utveckling. Idag använder vi mest konstgjort silke, men den äkta varan finns fortfarande och har utomordentliga egenskaper, vilket gör natursilket modernare än vi kanske tror.

Råsilke, ägg, spinnkörtel, silkesfjäril, kokong silkegut, bindtråd och flossilke
Bildtext: Överst till vänster; råsilke från larver som ätit mullbärsblad och till höger från sådana som levt på ekblad. På nålarna finns monterat: ägg, spinnkörtel (som man gör silkegut av, en silkesfjärilslarv i 4:de stadiet, silkeskokong samt silkesfjärilen Bombyx mori. Nedtill på bilden; heldragen silkegut, krok med gutögla samt bindtråd och flossilke från Pearsall.

  Alla som binder flugor har kommit i kontakt med silke på ett eller annat sätt; antingen i form av bindtråd, flosssilke eller silkegut, som används till kroköglor. Förr var det äkta natursilket det bästa alternativet vid flugbindning, medan det idag - förutom äkta silke - också finns många sorters syntettråd att välja på. Det äkta silket spunnet av silkesmasken har emellertid givit flugbindningen mer än vi kan ana. Utan tråd ingen fluga. Många flugbindare har också Pearsall’s tillverkning att tacka för sina framsteg som flugbindare. En tunn stark tråd är nämligen grunden för all flugbindning.

  Äkta silke är ett mycket speciellt material, och det har en spännande historia som knyter samman utvecklingen av flugbindningskonsten med historiska händelser. Hur man en gång kom på att utvinna silketråd ur en silkeskokong vet ingen med säkerhet. Men en legend berättar hur den kinesiska kejsarinnan Hsi-Ling-Shi råkade få en nedfallen silkeskokong i sin kopp med varmt te, varvid hon började dra trådar ur den och därmed upptäckte silketråden. Vidare lär hon ha haft en förstående kejsare till make, som uppmuntrade hennes intresse för denna silkeskokong genom att låta börja framställa silketråd. Troligen plockade man kokonger och la dem i varmt vatten. Detta skedde under HwangTe-dynastin år 2640 f Kr, och redan 32 år senare vävdes silket till sidentyg.

Äldre illustration av silkeframställning
Illustration ur en bok med den nätta titeln "Summary of the Principal Chinese Treatises upon the Culture of the Mulberrry an the Rearing of Silk worms", utgiven 1838

  Allt sedan dess har silketråd och sidentyg betraktats som det finaste man kan få tag på som tråd och tygmaterial. Vem vill inte ha sidenkläder, om det inte vore för kostnaden? Det är därför ingen slump att de flesta kejsare och kungahus genom tiderna har klätt sig i finaste siden, och att man i England har uttrycket "The men of the clothes, is the men of the silk clothes". Tillverkningsmetoden av själva silketråden var en väl bevarad kinesisk hemlighet i cirka 2500 år fram till år 552 f Kr, då två persiska munkar lyckades smuggla ut silkesfjärilens ägg i sina ihåliga käppar - en tidig form av industrispionage - till en ivrigt väntande kejsare av öst, Justinian den Förste i Konstantinopel. Munkarna blev sedermera övervakare av Justinians mullbärsplanteringar och silkesodlingar. Ungefär samtidigt med de persiska munkarnas smuggling nådde silkesfjärilen japanerna, troligen via Korea, som snabbt utvecklade konsten att göra siden. Värt att notera är att Indien har producerat Kina-silke i ungefär två tusen år, men man har samtidigt producerat silke av en annan inhemsk fjärilsart i cirka fem tusen år; alltså är troligen indiernas tillverkning samtida med den kinesiska upptäckten. Utifrån dessa händelser har den kinesiska silkesfjärilen Bombyx mori och det vita mullbärsträdet sakteligen spridits till allt fler länder. Vem har inte hört talas om sidenvägen, som funnits i cirka 4000 år, och som gick mellan Kina och Mellanöstern.

  Olika silkesfjärilar

  Det finns en rad olika fjärilar som spinner silkekokonger, men det finaste ges av Bombyx mori som matats med blad av det vita mullbärs trädet, och denna kombination råkade finnas bara i Kina. Detta silke är det tunnaste, vitas-te och finaste av dem alla.

  Andra fjärilars kokonger kan vara i skiftande storlek och i färger som beige, gult, orange, svagt persikofärgat och ljust grönt. Silket graderas också efter olika kvalitet och fibertjocklek. Tidigare matades silkesfjärilens larver med enbart löv från mullbärsträdet, främst det vita men även det svarta. Ibland också med andra löv, bland andra ek. Idag är produktionen storskalig och man lurar larverna med hjälp av ljus och värme att tro att det är sommar året om, samtidigt som man ger dem rätt slags diet. Allt för att nå maximal produktion.

  Marco Polo

  Den store sidenvägsfararen Marco Polo hade stor betydelse för spridningen av silke och siden till Mellanöstern på 1200- och 1300-talen genom sina kontakter i aristokratin och sina detaljerade färdbeskrivningar. Silkesodling har sedan sakta spridit sig och nådde Europa och England på 1500-talet, samtidigt som spanjorerna tog silkesodlingen till Amerika.

  Även här uppe i Norden har vi haft en period av silkestillverkning. Först i Danmark, men sedan också i Sverige och Finland. I Sverige började man anlägga odlingar på 1700-talet, och då främst i Skåne. Men det har även funnits silkesodling på Lovön vid Drottningholms slott utanför Stockholm, ett initiativ av Drottning Lovisa Ulrika, och vidare ända upp till Skellefteå. Det ansågs så viktigt att anlägga silkesodlingar i det dåtida Sverige, att kungahuset gav sitt bifall till bildandet av "Sällskapet för inhemsk silkesodling" 1831, samt vidare upplät plats för plantering av två tusen mullbärsträd, vars löv är den föda som silkesmasken måste ha.

  220 kilo löv ger 1 kilo silke

  Det behövs goda skördar med enorma mängder mullbärslöv och ett jämnt, varmt klimat för silkesmaskodling. För att producera i kilo silke behöver maskarna äta ungefär 220 kilo mullbärslöv!

  Silkesmaskens livscykel har samma stadier som de flesta av våra andra flugbindarinsekter; ägg, larv, puppa och färdig insekt. Honan lägger 300-500 ägg. Aggen utvecklas till larver som börjar äta mullbärslöv. Larverna måste byta hud 4-5 gånger för att öka i storlek. När larven är tillräckligt stor slutar den äta och börjar leta efter ett lämpligt ställe att spinna sin kokong. Med hjälp av sina två spinnkörtlar fäster den kokongen vid en spretig kvist, och sedan snor den sig runt i ett regelbundet mönster samtidigt som den spinner tråd. På detta sätt byggs kokongen upp inifrån.

  Det blir egentligen tre olika tjocklekar och lager av tråd på en och samma kokong, varav det mittersta kallas för haspelsilke och är det finaste. En silkesmaskkokong är alltså spunnen av en enda tunn tråd som har en längd av cirka 500 meter! The International Sericulture Committee menar att den är 500-2000 meter, andra menar att den är mellan 400 och 600 meter. Någon har också räknat ut att en silkesmask rör sitt huvud fram och tillbaka 150.000 gånger medan den spinner sin kokong, och att det hela tar två till tre dagar. Själva tråden blir till av den flytande substans som finns i spinnkörtlarna och som stelnar när den kommer i kontakt med luften. Tjockleken av en enskild silkesfiber är 30 tusendels millimeter.

Silkesfjärilar, larver, kokonger
Silkesfjärilar, larver och kokonger från Naturhistoriska Riksmuséets samlingar

  Kokong blir råsilkestråd

  När man skall utvinna silketråden använder man samma princip som för femtusen år sedan, men istället för varmt te lägger man kokongerna i varmt vatten och borstar av första lagret tråd tills man kommer in till haspelsilket. Man lägger så ihop 5-6 kokongers trådändar, som tillsammans smälter ihop till en tunn tråd. Den tråden i sin tur blir den den enskilda fibern i råsilket, innan man bearbetar den vidare. Man kan också göra tråden tjockare eller tunnare beroende på vad den skall användas till. Hemligheten med det varma vattnet är att detta löser upp det bindeämne som finns i tråden och som gör att kokongen hålls ihop. Ämnet kallas för sericin, men när kokongerna ligger i det varma vattnet får man inte bort detta helt, utan det finns lite kvar som "limmar" ihop de extremt tunna trådarna till en ny tråd. Beroende på användningsområde kan sericinet sedan tas bort i önskad utsträckning.

  Det gäller också att vakta kokongerna så att den färdigbildade puppan inte börjar gnaga hål för att ta sig ut. Hålet gör nämligen att den långa silketråden går i småbitar och inte längre kan spinnas till en användbar tråd.

  Real silk worm gut

  Silkegut är något de flesta som binder gamla klassiska laxflugor på "blind eye hook" söker. Silkegut är egentligen inget annat än silkesmaskens utdragna spinnkörtlar (två stycken i varje mask) som själva kokongen spinns av. Men för att utvinna silkegut måste man passa på den korta stund mellan att masken slutar äta och innan den börjar spinna silket, vilket kan röra sig om någon timme.

  Masken läggs i detta fall i ett bad av vinäger och vatten i cirka tolv timmar, där de dör och där vinägern ger rätt konsistens åt spinnkörtlarna. Sedan "bryts" maskarna isär och man tar ut körtlarna och drar ut dem cirka 4 dm. Vinägerblandningen reglerar tjockleken på silkeguten. Sedan beläggs guten med en coating och får torka. Därefter tvättas den i vatten och får torka igen innan den är klar att användas.

  Att silke är ett mycket speciellt material med speciella egenskaper märker man när man gör en gutögla. Geo M Kelson beskriver i sin bok "The Salmon Fly" att det på hans tid fanns nio olika tjocklekar och att en riktigt tillverkad silkegut, som är inbunden på ett bra sätt, överlever själva flugan och kan användas igen till nästa fluga. Silkegut användes också förr som tafsmaterial.

  Pearsall’s silke

  Efter att ha läst igenom en hel del litteratur om silkesmasken på Kungliga Biblioteket i Stockholm (från 1700-talet och framåt), så har jag förstått att användning av silke till silkegut och som tråd till flugbindning och flossilke är en mycket perifer del av silkets historia. Det nämns nämligen inte alls! Inte någonstans - utom i fiskelitteraturen. I vart fall har den tillverkning som sattes igång av Pearsall’s i mitten av 1800-talet betytt enormt mycket för generationer av flugbindare och betyder fortfarande mycket för många.

Exempel på Flossilke och silkegut
Pearsall's Stout Floss. Naples och Gossamer samt en blind eye laxkrok försedd med ögla av tvinnad silkegut fäst med silketråd

  Vad man tidigare använde som bindtråd är svårt att hitta i litteraturen, men i en del gamla böcker nämns bindtråden kort och gott som "silk".  Izaak Walton nämner silke som bindtråd i sin berömda bok, och även den på sin tid kände Charles Bowlker, som kom med ett stort verk 1758, nämner silke och sysilke i olika grovlekar och färger. Jag tror att man förr använde vad man hade till hands, och vartefter sysilke började bli mer lättöverkomligt övergick man till det.
Många har upptäckt silketrådens fina egenskaper att både vara tunn och stark, och att man därför kan binda hållbara flugor med silke. Pearsall tillverkade mest sytråd och brodyrsilke, så bindtråd och flossilke för flugbindning var bara en liten del av deras produktion. De blev, såvitt jag kan förstå, också helt ensamma på den marknaden. Många känner säkert igen varunamn som Gossamer, Naples, Marabou och Stout floss, som är de vanligaste, och som tillverkas än idag.

  Moderna flugbindare har kanske för ensidigt tittat på nyheter och koncentrerat sig på konstfibermaterial, och därmed har efterfrågan på silketråd minskat. Vi kanske inte är så bra på materialkunskap? Silket har nämligen egenskaper som gör det mycket lämpligt för flugbindning, och det är inte alls något "gammalt och förlegat" material. Att det idag bara finns Pearsall som tillverkar flugbindningssilke i vissa utföranden, och att det är relativt dyrt just nu, får vi bortse ifrån. På senare år har faktiskt ett japanskt flossilke kommit, som är jämförbart med Pearsall’s Stout floss.

  Silkets egenskaper och användning

  Det i särklass största användningsområdet för silke är till textilindustrin, men äkta silke är inte något som är gammalt och förlegat, vilket man ibland får intryck av när man läser olika flugbindarfirmors tillbehörskataloger. Silketråden och dess speciella egenskaper gör den mer modern än vi tror. Det äkta silkets enskilda fiber är: tunn, lätt, dragstark, elastisk, glansig, den ruttnar inte och den är lätt att färga. Dessutom är silke mer värmetåligt än trä, det brinner dåligt (flampunkt 171 grader Celsius) och har god isoleringsförmåga. Sidentyg hänger mycket elegant och silket kan absorbera vatten upp till en tredjedel av sin egen vikt utan att det känns vått. Därför används det i skidkläder och vissa militärkläder. Men det senare är egenskaper som vi flugbindare också är betjänta av. Det anses också att en silkefiber är starkare än en stålwire av samma dimension, och att spindelsilke är ännu lite starkare än fjärilsilke. Silke är också elastiskt upp till 20-25 % av sin naturliga längd utan att gå av eller att bli deformerat. Om silket inte töjs mer än 2 % återgår det omedelbart till sin ursprungliga längd. Om det töjs mer tar det längre tid. Silke är också en av de lättaste naturliga fibrer som finns.

  Det har funnits och finnes även idag många användningsområden där silket kommer till användning; flaggor, kirurgtråd, fallskärmar, upphängningsanordningar till teleskop och klockpendlar, papperstillverkning, kläder och möbeltyg till kunga-hus och andra som skall vara riktigt välklädda. Vidare har man använt silke till mattor, iblandning i smink, isoleringsmaterial till elkablar, strängar till musikinstrument och målarduk.

  På senare år har man även börjat intressera sig för spindelsilke som är ännu lite starkare än silkesfjärilens. Man har lyckats få bakterier att producera spindelsilkesubstans som man sedan sprutar ut genom små hål i ett munstycke för att få en tråd, och ett användningsområde för denna bakterietillverkade tråd är skottsäkra västar.

  Vad kan vi vänta oss i framtiden? En spindeltråd till flugbindning tillverkad av bakterier? Vi har ju redan något som heter "Spider Web", även om det är en syntettråd.

  Som avslutning kan nämnas att det idag odlas silke i mer än trettio av världens länder med en totalproduktion 1990 på 59 miljoner ton. Sett i proportion mot all textilproduktion rör det sig dock om några få procent. Kina är det land som producerar överlägset mest. Från slutet av 60-talet och fram till 90-talet har man där mer än fyrdubblat sin produktion. Andra stora länder är Japan, Indien, Sydkorea, det forna Sovjet och Brasilien. Till er, som tror att silke var förlegat som material, kan jag bara säga att det ändå aldrig tidigare producerats lika mycket silke som idag. Det är nog bara vi flugbindare som inte riktigt hittat materialet...

Ett hjärtligt tack till Kungliga Biblioteket och Entomologiska avdelningen på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm för hjälp med litteraturanvisning och för utlåning av preparat för fotografering till denna artikel.

 

© Text & foto Anders Isberg 1995

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: