Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2001-09-28

English version
 

När åsandsländan kläcker...
Text & foto Jan Å Fritzson

Ephemera danica, nykläckt hona.
Ephemera danica, nykläckt hona.

  Åsandsländan, Ephemera danica, är vår största dagslända. Den kläcker i början av juni och kan då under några få, intensiva dagar väcka också åns största öringars intresse. Det är de öringar som vuxit sig riktigt stora genom att gå över till att jaga småfisk, men som nu för en kort tid frossar i de stora gräddfärgade sländorna och deras nymfer. Inte minst nymferna utgör nämligen ett lättfångat byte, när de kommer driftande med strömmen. De simmar med vickande kroppsrörelser, samtidigt som de söker sig upp till ytan för att lämna nymfhuden och kläckas.

  Fisken fattar snart galoppen. Här gäller det att ta för sig av naturens överflöd, som bara kommer flytande rakt in i gapet. På strategiska platser, där driften koncentreras, står därför de stora öringarna och plockar av godbitarna. Nu får de mycket mat för liten ansträngning, och vattentemperaturen har också gått upp från vårflodens kyliga vatten, så att fiskens ämnesomsättning kommit igång ordentligt. Öringen är ju växelvarm och måste själv nå en viss kroppstemperatur för att kunna tillgodogöra sig födan.

  Första dagen kanske bara enstaka fiskar vakar, men snart upptäcker åns alla öringar vad som är på gång, och nu kan flugfiskaren räkna med högtidsstunder vid sitt vatten. Knappast någon annan tid på året är chansen så stor att få en riktig tungviktaröring på fluga. Särskilt om vädret är varmt och dagen bjuder på lite fuktigt soldis, för då tar det lite längre tid för de nykläckta sländorna att torka vingarna och bli flygfärdiga.

Enkel mjukhacklad nymf
Enkel mjukhacklad nymf

  Men med den rikliga förekomsten av kläckande och nyss kläckta sländor på vattnet blir öringen kräsen och selektiv. I början och slutet av danicaperioden tar den sländan i alla utvecklingsstadier. Men när förekomsten ökar, ökar också öringens benägenhet att enbart plocka det som är enklast att fånga, nämligen nymfer och stillborns, dvs de "dödfödda" sländor, som inte lyckas ta sig ur nymfhuden utan blir hängande i ytfilmen i halvdränkt tillstånd. Erfarenheten säger att sådana flugimitationer är säkra kort då åsandsländan kläcker.

  Grävande nymf

  Åsandsländans ljusgula nymfer gräver ner sig på lämpliga ställen i åns sandbotten. De lever nere i sina gångar och visar sig sällan. Men genom att gräva med handen eller försiktigt röra om i bottensanden med foten på vadarstöveln, kan man frilägga enstaka nymfer och se dem drifta nedströms. Nymferna är vid kläckningstiden drygt 2 cm långa. Men blir det en sen vår och en kall försommar, och därmed extremt kallt i vattnet vid tiden för kläckningen, så kan nymferna välja att "övervintra" och kläckas först nästa år. Då växer de till sig ytterligare och blir verkliga bamsenymfer. Man förstår varför även den riktigt stora öringen är intresserad av dem...

  Nymferna växer och byter skal ungefär som en kräfta när den gamla kostymen blir för liten. Så fortsätter de ända fram till kläckningen. Man kan bara spekulera över hur det kan komma sig att alla nymfer i ett parti av ån kläcker samtidigt - ett villkor för att de enskilda sländorna skall hitta varandra i stora, koncentrerade svärmar för parningen. Mångfalden är naturens sätt att trygga fortbeståndet. Kanske är det ljuset och dagens längd, som styr detta. Kanske är det vattentemperaturen. Men kanske spelar också nymfernas egna hormoner in genom att spridas nedströms med vattnet och berätta att det är parningsdags. . .?

Kläckare med flythjälp av rådjurshår
Kläckare med flythjälp av rådjurshår

  Nymf och kläckare

  En lång, gulbeige nymf bunden på en långskaftad streamerkrok kan vara en utmärkt fluga när åsandsländans nymfer börjar kläcka. Man fiskar den med fridrift på mellannivå i vattnet, samtidigt som man försöker ha god linkontakt med flugan och svarar med en höjning av spötoppen, om man ser tafsen stanna upp eller dras åt sidan.

  Men ofta avslöjar sig öringen med ett vak - eller i varje fall med ett blänk eller en virvel i vattenytan - och därmed vet man också var man bör koncentrera sitt fiske. Ju mer ytnära fisken går, desto större anledning är det att byta till en ren kläckare eller stillborn, som man fiskar just i ytfilmen. En stillborn hänger mer eller mindre passiv i vattenytan och gör möjligen bara enstaka rörelse. Imitationen kan förses med en flythjälp i form av ett stort thoraxparti av polycelon, infettad dubbing eller nedklippt hjorthår. Framkroppen ska vila på ytfilmen, medan bakkroppen hänger ner i vattnet. Även en stillborn fiskas driftande i samma takt som ytströmmen.

Hårvingad parachutefluga
Hårvingad parachutefluga

  Oftast är fisken mest intresserad av nymferna och kläckarna, eftersom dessa kan fångas med minst ansträngning. Jag har flera gånger sett öringar, som stått stilla i vattnet och bara tagit de insekter, vilka mer eller mindre driftat rakt in i gapet på dem - samtidigt som de ratat dem som kommit flytande bara några decimeter vid sidan om. Här är det överflödet på driftande föda, som tillåter fisken att vara så kräsen - allt enligt regeln om mest energitillskott till minsta möjliga ansträngning.

  Den vingade sländan

  Men i varje kläckningsperiod finns en inledning och en avslutning, när det är glesare mellan insekterna. Då stiger öringen också till de nykläckta sländorna, som står och vilar på vattnet innan vingarna torkat tillräckligt för att de ska kunna flyga in i den skyddande strandvegetationen.

  Då kan man fiska en vingad imitation eller en stor hackelfluga med förlängd bakkropp. Det är ett mycket spännande torrflugefiske, där varje tillslag kan betyda årets största fisk...

Spent danicaimitation
Spent danicaimitation med mörkare vingar

  Redan Izaak Walton beskrev danica-fisket med konstgjord fluga, och sedan hans dagar har många olika imitationer sett dagens ljus. Den vingade, nykläckta sländan har gulaktigt gräddvit bakkropp och mörkbrunt bröstparti. Den är rejält stor och måste nästan bindas på en mindre krok med förlängd bakkropp. Annars skulle det krävas en streamerkrok, vilken är väl tung för att få flugan att flyta bra. En del flugfiskare väljer emellertid att binda sina imitationer av åsandsländan på en vanlig, långskaftad metkrok tillverkad av extra tunn metalltråd, vilket gör flugan tillräckligt lätt. En sådan fluga kan vara försedd med vingar av brända saddlehackel, kring vars stam ett parachutehackel är lindat.

Stor hackelfluga med förlängd bakkropp a' la Tomas Olson.
Stor hackelfluga med förlängd bakkropp a' la Tomas Olson.

  Förlängda kroppar är annars ett utmärkt alternativ, speciellt sådana som är tillverkade enligt Tomas Olsson metoden med hjälp av en stoppnål (beskriven i FiN nr 2/83). De ger mycket realistiska, vackra och samtidigt hållbara flugor.På andra håll i världen binder man andra typer av flugor. På Irland finns till exempel en fin gammal dappingtradition, som utvecklat stora torrflugor med ett palmerlindat, styvt tupphackel längs hela flugkroppen och med ett stort fronthackel, vilket får imitera vingarna. Flugorna syns väl och står högt på vattnet. De används främst vid sjöflugfiske, men fungerar också utmärkt vid fiske i inte alltför starkt strömmande vatten.

Högflytande siluettfluga
Högflytande siluettfluga med extra stödhackel på bakkropppen

  Historisk fluga

  Danican har alltid haft en betydelsefull plats i flugfisket. Jag har redan nämnt Izaak Walton, men i många böcker sedan han skrev sin "The Compleat Angler" finns beskrivningar på stora "drake-flugor". Ibland är de försedda med förlängda kroppar av naturraffia, kanske med stora fanwings, men oftare med gulfärgade vingar av gräsandshannens vattrade flankfjäder. Många sådana flugor är mycket vackra, och man förstår att även då var flugfisket under danicakläckningen årets höjdpunkt också för den tidens spösvingare.

Dappingfluga
Dappingfluga med palmerlindat stödhackel.

  Deras utrustning må ha varit enkel sedd med dagens ögon, men upplevelsen var säkert lika djup och engagerande då som nu. Kanske smög man ut sitt långa dappingspö och lät hästtagellinan med den stora, gula flugan dansa på strömvirvlarna. Kanske vadade man ut för att lättare nå öringens ståndplats vid någon stor sten, där strömmen fick insekterna att koncentreras i en jämn ström. Kallt var det säkert - man hade ju inga vadarstövlar på den tiden. Men vad gör inte en galen flugfiskare när åsandsländan kläcker? Vintern kändes säkert lika lång då som nu - och säsongen var säkert lika efterlängtad...

Drake flugor
Sedan sekler har flugfiskare bundit speciella "Drake flugor" till danicafisket

 

© Text och foto: Jan Å Fritzson 1992

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: